När lilla Elliot kom till världen DEL 2

Hela förloppet som sedan följde gick så snabbt att jag egentligen inte hann tänka så mycket mellan varven.
Klockan var kanske runt 18 när jag började gå hemåt. Ringde en kompis och småpratade lite, berättade ivrigt att det kanske kunde vara nåt på G snart, men att man nog inte skulle ha falska förhoppningar.
För var det något jag var förberedd på så var det att det skulle ta TID att föda, speciellt för en förstföderska. Flera dygn var inte alls ovanligt. Och alla historier om dem som åkt in till BB i tron om att det var dags, men blivit hemskickade igen... usch, det skulle kännas så misslyckat.
Och med tanke på att vissa verkar gå med hemska förvärkar i VECKOR innan de föder sitt barn, så sulle jag nog inte bli så överoptimistisk inför detta som jag kände nu. Varken vattnet eller "slemproppen" hade ju heller gått.
Ändå var jag rätt glad, lite som ett barn på julafton - jag kände i alla fall NÅGOT. Nånting var på G och jag kanske skulle få möta min efterlängtade bebis inom en snar framtid!

Min plan var att köpa med mig lite mat hem, samt skaffa nytt kontantkort till mobilen. Det hanns dock tyvärr inte med. Vid ingången till mataffären vände jag om, det började helt enkelt plötsligt kännas ansträngande att vara ute och röra på sig.
Så jag gick hem till lägenheten, något inom mig ville som sagt bara få lite lugn och ro. Vad klockan var vid det här laget vet jag inte - 18.40 kanske?
Resten, från det att jag kom innanför dörren, utspelade sig lite som i en dimma.
Värken som strålade ut mot ryggen och ljumskarna tog nu all min uppmärksamhet (även om det fortfarande inte gjorde sådär OLIDLIGT ont). Jag gick omkring lite halvt dubbelböjd i lägenheten, visste varken ut eller in. Fiskade till slut upp mobilen och ringde min pojkvän.

"Det är nog bäst att du kommer hem, NU" sa jag. "Och... beställ taxi eller nåt..." Han lovade att omedelbart börja gå, vilket innebar att han borde vara hemma inom 10 minuter.

Mitt sinnestillstånd började nu alltmer likna panik. Värkarna kom och gick alltmer intensivt, och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Innerst inne började jag nog förstå nu att det var för sent att åka in. Samtidigt HANN jag knappt tänka nåt under den här sjuka stunden.
Och plötsligt kände jag ett starkt tryck nedåt, ja som om man skulle skita på sig eller något, om ni ursäktar uttrycket. Det GICK helt enkelt inte att hålla emot. Rent instinktivt sprang jag in på toaletten... Satte mig först på toastolen (det var liksom första reflexen) och märkte hur det forsade ut vätska ur mig. (Från och med nu börjar jag dock bli osäker på detaljerna, allt är som i en enda dimma i minnet...)
Men på nåt skräckslaget vis förstod jag att nej, det var BEBISEN som skulle ut, och det NU... Så jag reste mig från toalettstolen medan jag skrek NEJ NEJ NEJ inombords. Inte nu, inte än, det var inte så här det skulle hända!!

Men som sagt, det gick helt enkelt inte att stå emot. Precis som jag också läst om i alla böcker (haha...) så är krystvärkarna speciella, man DRABBAS liksom av dem helt och hållet och det är bara att låta kroppen följa med.
Så - jag stod fortfarande upp, och började trycka på. Efter några sekunder av overklighetskänsla - det kändes inte som jag var där, allt var som en sjuk dröm - så kände jag att huvudet var ute.
Men jag hann inte känna nån lättnad, ingen befrielse. Jag var så övertygad om att något var FEL. Så HÄR lätt skulle det väl inte gå, något hemskt måste ha hänt med barnet, eller med mig...
Efter huvudet gled kroppen ut, och efter att ha "tagit emot" honom med mina händer (vilket jag heller knappt har nåt minne av) vågade jag knappt kolla på barnet. Allt runtomkring mig var en enda röra av blod, vätska och den långa navelsträngen som hängde ut ur mig...
Ja, ni kan nog förstå min chock. Och det hela hade ju hänt inom loppet av några minuter bara. ALLT som jag hade läst och hört om förlossningar förlorade sin betydelse. Den här situationen var ju egentligen den enda man inte ALLS var förberedd på.
Men, nu hade det blivit så här, och till slut tvingade jag mig själv att våga kolla på min son - som var helt perfekt, ren och skrikande och sprattlande. Och strax efter det kopplades nån slags autopilot på inom mig. Jag lade ner honom på en handduk på golvet, virade in den lilla kroppen och tänkte att jag borde väl klippa av navelsträngen. (Vilket man egentligen INTE skulle ha gjort...)
Tog därför en sax och klippte av den där sega saken (som jag ju sett framför sig att min SAMBO skulle få göra...). Letade febrilt efter min mobil men kunde varken hitta den eller lappen med numret till BB.
Så medan jag väntade på att min sambo skulle komma hem vilken sekund som helst, gick jag omkring lite halvt hysterisk i badrummet, småskrek för mig själv och försökte sjukt nog "städa upp" bland röran på golvet. Haha.

Plötsligt öppnades dörren och ni kan ju själva tänka er chocken i att se sin flickvän helt nerblodad rakt framför sig (badrummet ligger nämligen mittemot ytterdörren) och en skrikande bebis på golvet. Jag skrek direkt till min kille att han skulle ringa till sjukhuset. Han fick fram sin mobil och lyckades få tag på förlossningsväxeln. Han var ju så chockad så han knappt kunde prata, så jag tog över luren och förklarade läget så gott jag nu kunde.

Den lika chockade kvinnan i luren (det var för övrigt samma som rått mig att "avvakta" tidigare under eftermiddagen) lovade att skicka efter en ambulans, och gjorde under tiden vi väntade klart för sig att bebisen mådde bra, skrek och andades.
Ambulansmännen kom efter ca 5 minuter, och jag fick bäras iväg på bår med lillen i famnen... Det var första gången jag nånsin fått åka ambulans, och mitt i allt kaos tyckte jag det var lite häftigt. Ambulansmännen fixade penanger på navelsträngen och förklarade även att jag borde väntat med att klippa den... vilket gav mig lite ångest ett tag.

Så kom vi till slut till Danderyds BB, och fick läggas in på ett förlossningsrum. Efter att återigen ha kollat att allt var okej med mig och lillen så var det dags för moderkakan att krystas ut (tackar min lyckliga stjärna för att den inte kom ut hemma, usch). Eftersom jag nu låg ned så gick det inte alls till en början, men jag bad själv om att få stå (hade ju för övrigt planerat i förväg att föda stående/sittandes under förlossningen). Och den bara gled ut direkt. Men såg ju inte så himla trevlig ut.
Efter detta fick jag även sys 2 stygn, eftersom jag tydligen spruckit (fast jag inte känt av det alls). Och det här med att sys gjorde ju typ mer ont än hela den korta förlossningen. Som tur var fick jag nu prova på lustgasen, den som jag planerat skulle bli min bästa vän under barnafödandet... haha.
Efter att allt detta var klart frågade jag lite halvgroggy om "allt jobbigt var över nu"... Under den här tiden hade Elliot fått ligga i sin pappas famn, men nu fick jag för första gången honom till mig i ett hyfsat "avslappnat" tillstånd. Även om jag fortfarande var helt skärrad, chockad och likblek av lustgasen. Kikade in i de mörka små ögonen och kunde knappt fatta att det var sant.

Barnmorskorna och all annan personal var både förvånade och fascinerade över hur detta hade kunnat hända, ett så snabbt förlossningsförlopp hade de knappast hört talas om... I alla fall inte när det gäller första barnet.
Eller så var det helt enkelt så att min kropp hade en extremt hög smärtttröskel - att jag underen här dagen upplevt allt värkarbete och öppnat mig 10 cm utan att knappt ha "märkt" det.

Min förlossningsjournal gapade ekande tom, och att lillen aldrig fick någon exakt födelsetid är ju fortfarande något man sörjer en smula. Att han kom vid "7-tiden" är det vi säger till folk, och det lär ju ha varit nåt sånt eftersom min sambo tog emot mitt samtal på mobilen vid 18.55, och jag födde honom omkring 5 minuter senare.

I alla fall, efter att jag ätit några mackor och nyponsoppa och fått duscha i förlossningsrummet, blev vi transporterade till patienthotellet på Danderyds BB. Klockan var vid det här laget runt 22, man var en smula mörbultad och hade nog fortfarande inte riktigt fattat vad som hänt. Jag som lovat att sms:a mina kompisar innan vi skulle åka till BB - haha, nu skulle jag ju bli tvungen att meddela dem om att lillen redan KOMMIT.

Vi fick ett rum på hotellet, allt kändes så overkligt med den lilla lilla varelsen som vi plötsligt lämnats ensamma med. För trots att personalen erbjudit oss "extra stöd" i form av t.ex. psykologsamtal, kände vi att det var bäst att få smälta det här en smula på egen hand först och främst.
Så vi gick och lade oss, även om man nog låg ett antal timmar och bara stirrade på pyret emellan oss i sängen...
Jag kände mig matt, hade ont lite varstans och fick svimningskänslor av att resa mig upp. Ändå var man så överväldigad av nåt stort och oförklarligt, som liksom stod över alla kroppsliga bekymmer. Kanske kan man kalla det lycka?

För efter den här chockerande, läskiga och oväntade händelsen (fast ironiskt nog ändå helt naturliga...), som vi på sätt och vis fortfarande håller på att smälta, så var det ju dags för det riktigt stora äventyret - att bli föräldrar på riktigt.
 



Klicka här och kom till Tovas blogg