Saras livshistoria del 2

Jag utsattes för ett övergrepp på en fest, vilket har varit ett mycket svårt trauma att bearbeta. I maj samma år råkade jag ut för en otäck händelse, som polisen valde att rubricera som ”försök till människorov”. Jag blev indragen i en bil mitt i natten av två berusade män då jag stod och väntade på nattbussen som skulle ta mig hem efter en fest. Två gånger lyckades jag slå och sparka mig fri, för att sedan springa och gömma mig tills faran var över.

Nu var mina självmordstankar starka och gjorde sig allt oftare hörda. Jag hade förberett med både tabletter och snara. Jag gjorde försök, men misslyckades. Kurator och psykolog kopplades in och man bedömde att jag behövde full tillsyn då jag var en fara för mitt liv. Jag lades in på psyk för första gången i mitt liv. Den sommaren (2009) var bara ett enda stort kaos. Inne på avdelningen skötte jag mig, men så fort jag kom ut tappade jag kontrollen. Den 27 juli skrevs jag ut (precis tre år efter min väns suicid), och samma dag träffade jag för‭ första gången killen som jag bara några dagar senare blev tillsammans med.

Skolan började igen och jag började nu andra året. Tankarna på självmord var fortfarande frekventa och i början av september försökte jag avsluta mitt liv med överdos. Jag skjutsades till akuten och därifrån direkt till psyk. Samma dag gjorde min dåvarande pojkvän slut, och min dåvarande bästa vän bröt kontakten med mig. Mitt självförtroende var kört i botten.
Efter en vecka skrevs jag ut och har sedan dess inte satt min fot på avdelningen igen. Det var fruktansvärda dagar. I denna veva skar jag mig för första gången. Ett försök att döva den psykiska smärtan trots att jag visste att det definitivt inte var en långsiktig lösning. I november skar jag mig för sista gången.

Ja, det var väl i stora drag om vad jag varit med om. Idag är jag 19 år, en ålder jag hade bestämt mig för att aldrig uppnå. Men jag lever- och är tacksam för det! Jag spelar piano och fiol och dansar mycket. Jag leder egna dansgrupper och håller kurser. Jag har en fantastisk hund som jag älskar, och en familj som stöttar mig trots att jag inte alltid känner det. Jag går fortfarande i skolan och kommer gå ut med fina betyg. Jag försöker att lära mig att hantera min ångest och mina problem på ett konstruktivt sätt och jag försöker att se möjligheter istället för problem. Min dröm är att en dag kunna hjälpa andra som har det svårt. Att veta att jag kan påverka andra att välja livet är en tanke som ger mig styrka att fortsätta kämpa.
Jag tror på livet och på människan.

Besök gärna min blogg HÄR . 

Saras livshistoria

Jag föddes i oktober 1990. Jag växte upp i en liten by i Hälsingland, där jag bodde på en stor gård tillsammans med min mamma, pappa och mina två storebröder, vilka är tvillingar och två år äldre än mig. Vi bodde där permanent till år 2000, då vi tvingades fly därifrån till följd av grav mobbning mot en av mina bröder. Umeå blev min nya hemort. Jag hade en tuff period i Umeå där jag var otrygg i mig själv och hade svårt att lita på andra människor. Jag blev alltmer tillbakadragen och tyst och var mycket ensam. Under denna tid veckopendlade mamma till Gävle där hon jobbade. I fyra års tid, från årskurs fyra till årskurs åtta, gick jag i Umeå Waldorfskola. Detta var en skola som förstärkte det konstnärliga i varje elev, en skola vars form passade mig utmärkt då jag är estetiskt lagd. Jag älskar att måla och‭ skriva!

Efter fyra år blev situationen ohållbar eftersom mamma fortfarande veckopendlade till Gävle och pappas vikariat just tagit slut. Vi beslöt oss för att flytta till Uppsala därför att mamma skulle ha mycket närmre till Gävle och pappa var lovad en tandläkartjänst utanför Stockholm. Sagt och gjort; i juli år 2005 gick flyttlasset från Umeå.
I Uppsala fann jag mig snabbt tillrätta. Jag började i en bra klass där jag rätt omgående blev mycket bra vän med en flicka med glittrande ögon och ett klingande skratt. Jag fann även en mycket fin vän i en härlig och glad tjej som gick i klassen under mig. Dessa vänskaper betydde oerhört mycket för mig då jag haft det tufft på den fronten i Umeå. Månaderna gick och snart hade ett år passerat. Jag skulle nu börja gymnasiet. Den sommaren är bland de mest smärtsamma somrarna jag kan minnas. Den 27 juli 2006 tog en av mina bästa vänner sitt liv, flickan med de glittrande ögonen. Mitt liv ställdes på sin spets och jag började för första gången på riktigt reflektera över döden. Att spela piano på hennes begravning kändes både fint och så fruktansvärt fel..
Familjen flyttade i samma veva till en liten stad i Hälsingland. Jag orkade inte börja gymnasiet den hösten. Min väns suicid i kombination med att jag nästan pluggat mig sjuk för att få toppbetyg i nian gjorde att jag valde att skjuta upp gymnasiet ett år. Under det året åkte jag runt på olika skolor i grannkommunerna och undervisade i dans, samt jobbade på en teater i Gävle, bl.a som regiassistent och publikvärd. Det var ett roligt och lärorikt år.

I januari det året skadade jag min rygg och nacke allvarligt i en ridolycka. (whiplash, kotförskjutningar, kompressioner, bäckenskador osv.) Detta har krävt många olika behandlingar och sjukgymnastiktimmar, och än är jag inte helt bra.
Så kom sommaren 2007 och det var tänkt att jag snart skulle börja gymnasiet. Jag hade bestämt mig för att jag ville gå Estetiska programmet. Planerna ändrades i.o.m att jag blev erbjuden att gå en termins heltidsutbildning i folklig dans i Dalarna. Det fantastiska erbjudandet kunde jag bara inte motstå! Jag frånsade mig min plats på gymnasiet och började åter jobba på teatern den hösten. Jag kombinerade det jobbet med praktik på stadens bibliotek. Under våren 2008 gick jag dansutbildningen, vilken var fantastiskt rolig.

Hösten 2008 började jag till slut på gymnasiet. Jag trivdes i min klass och hade bra lärare. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och hade inga problem nu heller. Inte helt sällan fick jag extrauppgifter för att bli stimulerad. Jag trivdes bra helt enkelt.
Våren 2009 började helvetet....

fortsättning följer ......