Jag utsattes för ett övergrepp på en fest, vilket har varit ett mycket svårt trauma att bearbeta. I maj samma år råkade jag ut för en otäck händelse, som polisen valde att rubricera som ”försök till människorov”. Jag blev indragen i en bil mitt i natten av två berusade män då jag stod och väntade på nattbussen som skulle ta mig hem efter en fest. Två gånger lyckades jag slå och sparka mig fri, för att sedan springa och gömma mig tills faran var över.
Nu var mina självmordstankar starka och gjorde sig allt oftare hörda. Jag hade förberett med både tabletter och snara. Jag gjorde försök, men misslyckades. Kurator och psykolog kopplades in och man bedömde att jag behövde full tillsyn då jag var en fara för mitt liv. Jag lades in på psyk för första gången i mitt liv. Den sommaren (2009) var bara ett enda stort kaos. Inne på avdelningen skötte jag mig, men så fort jag kom ut tappade jag kontrollen. Den 27 juli skrevs jag ut (precis tre år efter min väns suicid), och samma dag träffade jag för första gången killen som jag bara några dagar senare blev tillsammans med.
Skolan började igen och jag började nu andra året. Tankarna på självmord var fortfarande frekventa och i början av september försökte jag avsluta mitt liv med överdos. Jag skjutsades till akuten och därifrån direkt till psyk. Samma dag gjorde min dåvarande pojkvän slut, och min dåvarande bästa vän bröt kontakten med mig. Mitt självförtroende var kört i botten.
Efter en vecka skrevs jag ut och har sedan dess inte satt min fot på avdelningen igen. Det var fruktansvärda dagar. I denna veva skar jag mig för första gången. Ett försök att döva den psykiska smärtan trots att jag visste att det definitivt inte var en långsiktig lösning. I november skar jag mig för sista gången.
Ja, det var väl i stora drag om vad jag varit med om. Idag är jag 19 år, en ålder jag hade bestämt mig för att aldrig uppnå. Men jag lever- och är tacksam för det! Jag spelar piano och fiol och dansar mycket. Jag leder egna dansgrupper och håller kurser. Jag har en fantastisk hund som jag älskar, och en familj som stöttar mig trots att jag inte alltid känner det. Jag går fortfarande i skolan och kommer gå ut med fina betyg. Jag försöker att lära mig att hantera min ångest och mina problem på ett konstruktivt sätt och jag försöker att se möjligheter istället för problem. Min dröm är att en dag kunna hjälpa andra som har det svårt. Att veta att jag kan påverka andra att välja livet är en tanke som ger mig styrka att fortsätta kämpa. Jag tror på livet och på människan.
Jag föddes i oktober 1990. Jag växte upp i en liten by i Hälsingland, där jag bodde på en stor gård tillsammans med min mamma, pappa och mina två storebröder, vilka är tvillingar och två år äldre än mig. Vi bodde där permanent till år 2000, då vi tvingades fly därifrån till följd av grav mobbning mot en av mina bröder. Umeå blev min nya hemort. Jag hade en tuff period i Umeå där jag var otrygg i mig själv och hade svårt att lita på andra människor. Jag blev alltmer tillbakadragen och tyst och var mycket ensam. Under denna tid veckopendlade mamma till Gävle där hon jobbade. I fyra års tid, från årskurs fyra till årskurs åtta, gick jag i Umeå Waldorfskola. Detta var en skola som förstärkte det konstnärliga i varje elev, en skola vars form passade mig utmärkt då jag är estetiskt lagd. Jag älskar att måla och skriva!
Efter fyra år blev situationen ohållbar eftersom mamma fortfarande veckopendlade till Gävle och pappas vikariat just tagit slut. Vi beslöt oss för att flytta till Uppsala därför att mamma skulle ha mycket närmre till Gävle och pappa var lovad en tandläkartjänst utanför Stockholm. Sagt och gjort; i juli år 2005 gick flyttlasset från Umeå.
I Uppsala fann jag mig snabbt tillrätta. Jag började i en bra klass där jag rätt omgående blev mycket bra vän med en flicka med glittrande ögon och ett klingande skratt. Jag fann även en mycket fin vän i en härlig och glad tjej som gick i klassen under mig. Dessa vänskaper betydde oerhört mycket för mig då jag haft det tufft på den fronten i Umeå. Månaderna gick och snart hade ett år passerat. Jag skulle nu börja gymnasiet. Den sommaren är bland de mest smärtsamma somrarna jag kan minnas. Den 27 juli 2006 tog en av mina bästa vänner sitt liv, flickan med de glittrande ögonen. Mitt liv ställdes på sin spets och jag började för första gången på riktigt reflektera över döden. Att spela piano på hennes begravning kändes både fint och så fruktansvärt fel..
Familjen flyttade i samma veva till en liten stad i Hälsingland. Jag orkade inte börja gymnasiet den hösten. Min väns suicid i kombination med att jag nästan pluggat mig sjuk för att få toppbetyg i nian gjorde att jag valde att skjuta upp gymnasiet ett år. Under det året åkte jag runt på olika skolor i grannkommunerna och undervisade i dans, samt jobbade på en teater i Gävle, bl.a som regiassistent och publikvärd. Det var ett roligt och lärorikt år.
I januari det året skadade jag min rygg och nacke allvarligt i en ridolycka. (whiplash, kotförskjutningar, kompressioner, bäckenskador osv.) Detta har krävt många olika behandlingar och sjukgymnastiktimmar, och än är jag inte helt bra.
Så kom sommaren 2007 och det var tänkt att jag snart skulle börja gymnasiet. Jag hade bestämt mig för att jag ville gå Estetiska programmet. Planerna ändrades i.o.m att jag blev erbjuden att gå en termins heltidsutbildning i folklig dans i Dalarna. Det fantastiska erbjudandet kunde jag bara inte motstå! Jag frånsade mig min plats på gymnasiet och började åter jobba på teatern den hösten. Jag kombinerade det jobbet med praktik på stadens bibliotek. Under våren 2008 gick jag dansutbildningen, vilken var fantastiskt rolig.
Hösten 2008 började jag till slut på gymnasiet. Jag trivdes i min klass och hade bra lärare. Jag har alltid haft lätt för mig i skolan och hade inga problem nu heller. Inte helt sällan fick jag extrauppgifter för att bli stimulerad. Jag trivdes bra helt enkelt.
Våren 2009 började helvetet....
Jag är gravid i 9:e månaden. Ska föda om en vecka, detta är vårt första barn.
Min man bjuder hem vänner över en hel helg att sova här. Han frågade mig vad jag tyckte, jag svarade snällt att jag inte var speciellt sugen eller hade ork men en natt kunde de väl komma?
Han säger inget utan meddelar en vecka senare att de var påväg och ska stanna hela helgen (denna helgen). Hans argument? Vännerna ville stanna en hel helg och han var ju ändå värd det, han ska ju bli pappa snart.
Vi pratar om det och att de ska ut och han lovar att ta det lugnt med alkoholen. Man vet ju aldrig när det kan sätta igång så nära in på... inte så kul att åka till förlossningen själv kanske?!
Han börjar dricka klockan 14 idag.
Han tycker att jag är tråkig som inte vill smaka på hans drink och som vill gå och lägga mig klockan 23. Han fattar inte varför jag inte kan hänga med ut. Tycker att jag är otrevlig mot hans vänner.
Nu ringer hans vänner och meddelar att han är så full att han inte kan gå. Ännu mindre prata. Han hade lämnat utestället.
Jag ringer honom och han svarar. Han vet inte vad han är, han kan inte prata, han ber mig dra åt helvete och att han inte ska komma hem ikväll.
Kan någon förklara för mig vad jag gör för fel? Eller vad det är jag missat att jag borde göra?
Hela förloppet som sedan följde gick så snabbt att jag egentligen inte hann tänka så mycket mellan varven.
Klockan var kanske runt 18 när jag började gå hemåt. Ringde en kompis och småpratade lite, berättade ivrigt att det kanske kunde vara nåt på G snart, men att man nog inte skulle ha falska förhoppningar.
För var det något jag var förberedd på så var det att det skulle ta TID att föda, speciellt för en förstföderska. Flera dygn var inte alls ovanligt. Och alla historier om dem som åkt in till BB i tron om att det var dags, men blivit hemskickade igen... usch, det skulle kännas så misslyckat.
Och med tanke på att vissa verkar gå med hemska förvärkar i VECKOR innan de föder sitt barn, så sulle jag nog inte bli så överoptimistisk inför detta som jag kände nu. Varken vattnet eller "slemproppen" hade ju heller gått.
Ändå var jag rätt glad, lite som ett barn på julafton - jag kände i alla fall NÅGOT. Nånting var på G och jag kanske skulle få möta min efterlängtade bebis inom en snar framtid!
Min plan var att köpa med mig lite mat hem, samt skaffa nytt kontantkort till mobilen. Det hanns dock tyvärr inte med. Vid ingången till mataffären vände jag om, det började helt enkelt plötsligt kännas ansträngande att vara ute och röra på sig.
Så jag gick hem till lägenheten, något inom mig ville som sagt bara få lite lugn och ro. Vad klockan var vid det här laget vet jag inte - 18.40 kanske?
Resten, från det att jag kom innanför dörren, utspelade sig lite som i en dimma.
Värken som strålade ut mot ryggen och ljumskarna tog nu all min uppmärksamhet (även om det fortfarande inte gjorde sådär OLIDLIGT ont). Jag gick omkring lite halvt dubbelböjd i lägenheten, visste varken ut eller in. Fiskade till slut upp mobilen och ringde min pojkvän.
"Det är nog bäst att du kommer hem, NU" sa jag. "Och... beställ taxi eller nåt..." Han lovade att omedelbart börja gå, vilket innebar att han borde vara hemma inom 10 minuter.
Mitt sinnestillstånd började nu alltmer likna panik. Värkarna kom och gick alltmer intensivt, och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Innerst inne började jag nog förstå nu att det var för sent att åka in. Samtidigt HANN jag knappt tänka nåt under den här sjuka stunden.
Och plötsligt kände jag ett starkt tryck nedåt, ja som om man skulle skita på sig eller något, om ni ursäktar uttrycket. Det GICK helt enkelt inte att hålla emot. Rent instinktivt sprang jag in på toaletten... Satte mig först på toastolen (det var liksom första reflexen) och märkte hur det forsade ut vätska ur mig. (Från och med nu börjar jag dock bli osäker på detaljerna, allt är som i en enda dimma i minnet...)
Men på nåt skräckslaget vis förstod jag att nej, det var BEBISEN som skulle ut, och det NU... Så jag reste mig från toalettstolen medan jag skrek NEJ NEJ NEJ inombords. Inte nu, inte än, det var inte så här det skulle hända!!
Men som sagt, det gick helt enkelt inte att stå emot. Precis som jag också läst om i alla böcker (haha...) så är krystvärkarna speciella, man DRABBAS liksom av dem helt och hållet och det är bara att låta kroppen följa med.
Så - jag stod fortfarande upp, och började trycka på. Efter några sekunder av overklighetskänsla - det kändes inte som jag var där, allt var som en sjuk dröm - så kände jag att huvudet var ute.
Men jag hann inte känna nån lättnad, ingen befrielse. Jag var så övertygad om att något var FEL. Så HÄR lätt skulle det väl inte gå, något hemskt måste ha hänt med barnet, eller med mig...
Efter huvudet gled kroppen ut, och efter att ha "tagit emot" honom med mina händer (vilket jag heller knappt har nåt minne av) vågade jag knappt kolla på barnet. Allt runtomkring mig var en enda röra av blod, vätska och den långa navelsträngen som hängde ut ur mig...
Ja, ni kan nog förstå min chock. Och det hela hade ju hänt inom loppet av några minuter bara. ALLT som jag hade läst och hört om förlossningar förlorade sin betydelse. Den här situationen var ju egentligen den enda man inte ALLS var förberedd på.
Men, nu hade det blivit så här, och till slut tvingade jag mig själv att våga kolla på min son - som var helt perfekt, ren och skrikande och sprattlande. Och strax efter det kopplades nån slags autopilot på inom mig. Jag lade ner honom på en handduk på golvet, virade in den lilla kroppen och tänkte att jag borde väl klippa av navelsträngen. (Vilket man egentligen INTE skulle ha gjort...)
Tog därför en sax och klippte av den där sega saken (som jag ju sett framför sig att min SAMBO skulle få göra...). Letade febrilt efter min mobil men kunde varken hitta den eller lappen med numret till BB.
Så medan jag väntade på att min sambo skulle komma hem vilken sekund som helst, gick jag omkring lite halvt hysterisk i badrummet, småskrek för mig själv och försökte sjukt nog "städa upp" bland röran på golvet. Haha.
Plötsligt öppnades dörren och ni kan ju själva tänka er chocken i att se sin flickvän helt nerblodad rakt framför sig (badrummet ligger nämligen mittemot ytterdörren) och en skrikande bebis på golvet. Jag skrek direkt till min kille att han skulle ringa till sjukhuset. Han fick fram sin mobil och lyckades få tag på förlossningsväxeln. Han var ju så chockad så han knappt kunde prata, så jag tog över luren och förklarade läget så gott jag nu kunde.
Den lika chockade kvinnan i luren (det var för övrigt samma som rått mig att "avvakta" tidigare under eftermiddagen) lovade att skicka efter en ambulans, och gjorde under tiden vi väntade klart för sig att bebisen mådde bra, skrek och andades.
Ambulansmännen kom efter ca 5 minuter, och jag fick bäras iväg på bår med lillen i famnen... Det var första gången jag nånsin fått åka ambulans, och mitt i allt kaos tyckte jag det var lite häftigt. Ambulansmännen fixade penanger på navelsträngen och förklarade även att jag borde väntat med att klippa den... vilket gav mig lite ångest ett tag.
Så kom vi till slut till Danderyds BB, och fick läggas in på ett förlossningsrum. Efter att återigen ha kollat att allt var okej med mig och lillen så var det dags för moderkakan att krystas ut (tackar min lyckliga stjärna för att den inte kom ut hemma, usch). Eftersom jag nu låg ned så gick det inte alls till en början, men jag bad själv om att få stå (hade ju för övrigt planerat i förväg att föda stående/sittandes under förlossningen). Och den bara gled ut direkt. Men såg ju inte så himla trevlig ut.
Efter detta fick jag även sys 2 stygn, eftersom jag tydligen spruckit (fast jag inte känt av det alls). Och det här med att sys gjorde ju typ mer ont än hela den korta förlossningen. Som tur var fick jag nu prova på lustgasen, den som jag planerat skulle bli min bästa vän under barnafödandet... haha.
Efter att allt detta var klart frågade jag lite halvgroggy om "allt jobbigt var över nu"... Under den här tiden hade Elliot fått ligga i sin pappas famn, men nu fick jag för första gången honom till mig i ett hyfsat "avslappnat" tillstånd. Även om jag fortfarande var helt skärrad, chockad och likblek av lustgasen. Kikade in i de mörka små ögonen och kunde knappt fatta att det var sant.
Barnmorskorna och all annan personal var både förvånade och fascinerade över hur detta hade kunnat hända, ett så snabbt förlossningsförlopp hade de knappast hört talas om... I alla fall inte när det gäller första barnet.
Eller så var det helt enkelt så att min kropp hade en extremt hög smärtttröskel - att jag underen här dagen upplevt allt värkarbete och öppnat mig 10 cm utan att knappt ha "märkt" det.
Min förlossningsjournal gapade ekande tom, och att lillen aldrig fick någon exakt födelsetid är ju fortfarande något man sörjer en smula. Att han kom vid "7-tiden" är det vi säger till folk, och det lär ju ha varit nåt sånt eftersom min sambo tog emot mitt samtal på mobilen vid 18.55, och jag födde honom omkring 5 minuter senare.
I alla fall, efter att jag ätit några mackor och nyponsoppa och fått duscha i förlossningsrummet, blev vi transporterade till patienthotellet på Danderyds BB. Klockan var vid det här laget runt 22, man var en smula mörbultad och hade nog fortfarande inte riktigt fattat vad som hänt. Jag som lovat att sms:a mina kompisar innan vi skulle åka till BB - haha, nu skulle jag ju bli tvungen att meddela dem om att lillen redan KOMMIT.
Vi fick ett rum på hotellet, allt kändes så overkligt med den lilla lilla varelsen som vi plötsligt lämnats ensamma med. För trots att personalen erbjudit oss "extra stöd" i form av t.ex. psykologsamtal, kände vi att det var bäst att få smälta det här en smula på egen hand först och främst.
Så vi gick och lade oss, även om man nog låg ett antal timmar och bara stirrade på pyret emellan oss i sängen...
Jag kände mig matt, hade ont lite varstans och fick svimningskänslor av att resa mig upp. Ändå var man så överväldigad av nåt stort och oförklarligt, som liksom stod över alla kroppsliga bekymmer. Kanske kan man kalla det lycka?
För efter den här chockerande, läskiga och oväntade händelsen (fast ironiskt nog ändå helt naturliga...), som vi på sätt och vis fortfarande håller på att smälta, så var det ju dags för det riktigt stora äventyret - att bli föräldrar på riktigt.
Tova heter jag och tanken var då att jag skulle bidra med lite gästbloggande här hos Jennie.
Enligt vad jag förstått så handlar det litegrann om att dela med sig av intressanta händelser från livet. Och för bara några veckor sedan så hade jag aldrig kunnat tänka mig att det fanns något intressant ur mitt liv att berätta.
Men så kom min son Elliot till världen den 16 januari, och det var i alla fall för mig en av de mest omvälvande och chokartade upplevelserna jag varit med om.
Jag kommer alltså dela med mig av berättelsen om dagen när Elliot föddes, en "förlossningsberättelse" om man så vill kalla det.
Berättar först av allt lite "bakgrundfakta", som kanske gör det lättare att sätta sig in i situationen och förstå omständigheterna. Sedan beskriver jag hur allt blev denna Dagen D, rakt upp och ned. Varning för lite känsliga detaljer, men hey, it's all natural, eller hur? ;)
Jag är alltså 21 år, boende i Stockholm med min sambo. Visste att vi väntade en pojke och det kändes både fantastiskt och en smula overkligt.
Jag hade haft en normal graviditet. Nästan oförskämt normal, och led aldrig av några speciella krämpor.
Lite just därför så trodde jag på nåt sätt allt skulle "straffa sig i slutet" istället, att förlossningen skulle bli en riktig pain in the ass.
Man har ju mer eller mindre hela sitt liv varit en smula rädd inför det oerhört smärtsamma och hemska som det tydligen innebar att föda barn.
Därför ställde jag in mig på något riktigt jäkla jobbigt, och människor runt omkring mig verkade också göra sitt bästa för att "skrämma upp" mig och förbereda mig inför "det värsta och ondaste man kan vara med om".
Samtidigt var jag nu på slutet väldigt otålig och förväntansfull inför det som komma skulle (som alla höggravida antagligen är). I takt med att jag hade läst på en massa om förlossningen: olika ställningar, eventuella komplikationer, de olika "faserna" i förloppet, smärlindring osv, så kände jag mig ganska trygg och förberedd. Såg förlossningsprogram på TV och läste om hur det gått till för andra människor, och tyckte det skulle bli spännande och nästan lite skoj att se hur allt blev för just MIG. Skulle det starta med vattenavgång eller värkar, hur lång tid skulle det ta, hur skulle det kännas att ta lustgas... Och hur var det egentligen, det där underbara ögonblicket när bebisen är UTE och läggs på ens bröst för första gången... Sådana tankar fick mig att rysa av längtan.
Mina tankar kretsade enbart krings sådana här saker de sista dagarna. Jag gick mer eller mindre runt och letade tecken hela tiden, nånting som skulle skvallra om att det var på gång.
Den beräknade födelse-dagen kom och gick. Jag mådde fortfarande jättebra, gick på gravidjympa, promenerade, träffade vänner och var mitt vanliga jag. Började nästan störa mig på att jag inte "kände" något. Var var alla dessa berömda förvärkar, sammandragningar och "känslan" av att förlossningen snart skulle starta?
Tills slut var jag nästan en smula deprimerad, tänkte "min kropp fattar inte att bebisen ska komma ut nu". Började ställa in mig på att gå över tiden två veckor och bli igångsatt.
Fredagen den 15:e januari gick jag på det sista barnmorske-besöket. Allt såg bra ut som vanligt, och jag fick en ny tid veckan efter för samtal om eventuell igångsättning.
Lördagen den 16:e januari började som alla andra dagar. En lugn helgmorgon. Jag hade sovit gott. och konstaterade för mig själv att det knappast lär bli nån bebis idag heller.
Jag och min sambo gav oss iväg på långpromenad mot stan runt 14-tiden. Och det var då jag började känna av ett diffus, annorlunda sorts känsla i kroppen. Lite molande utmed ryggen och sidan, men det var knappt obehagligt och gjorde absolut inte ont. Kändes snarare som lite träningsvärk eller som om man suttit konstigt.
Det blev eftermiddag, vi kollade runt i lite inredningsbutiker. Jag försökte hela tiden analysera den där känslan i kroppen. Jämförde med allt jag läst och hört... kunde detta ÄNTLIGEN vara något, ett tecken på att förlossingen närmade sig?
Samtidigt försökte jag inte hetsa upp mig själv i onödan. Mindes alla som sagt att man MÄRKER när värkarna väl sätter igång, att det inte ska vara något att tveka om. Utan tydligen en väldigt intensiv känsla som gör att man inte kan fokusera på något annat.
Vi gick hemåt, jag berättade förstås för min sambo om detta otydliga "obehag" som återkom då och då, och han blev förstås en smula orolig. (Stackarn, för honom måste det ju vara ÄNNU jobbigare att inte veta när det kan vara dags...)
Men jag lugnade honom och sa att jag ju fortfarande kände mig ungefär som vanligt. Och det var ju inte direkt den första gången under graviditeten man känt sig "lite konstig", många gånger hade jag haft ordentligt mer magknip än så här. Så det var nog helt enkelt bäst att avvakta och se.
Väl hemma umgicks vi ett tag med kompisar som kommit över. Jag började märka att den här känslan faktiskt återkom då och då med pauser emellan, och jag började på skoj att klocka värkar via en internetsajt. Haha, det var ju det här jag hade sett fram emot hela graviditeten - men nu tvingades jag ju tyvärr besviket konstatera att mina "värkar" varken var regelbundna eller höll på särskilt länge.
MEN det var trots allt en återkommande känsla, och jag blev alltmer uppspelt och ivrig. Sprallade runt i lägenheten, skämtade om att vi kanske har bebisen hos oss redan imorgon... packade ned lite småsaker i BB-väskan. Hela känslan var lite som resfeber.
Eftersom jag fått lära mig att man gärna kunde ringa till BB i ett tidigt stadium och rådfråga, om inte annat för att "förvarna" om att saker var på gång, så ringde jag till Danderyd. Precis som man kunde vänta sig rådde de mig att avvakta. Kvinnan i luren lät riktigt förstående och trevlig, sa att jag skulle passa på att äta och vila, och återkomma när värkarna var regelbundna och krävde all min uppmärksamhet.
Efter detta kändes det skönt att åtminstone ha fått ett klart och tydligt besked, slippa undra och analysera över allt själv, samtidigt som jag liksom fick bekräftat att något snart kunde vara på gång.
Min pojkvän och kompisarna bestämde sig för att äta lördagsmiddag på en restaurang alldeles i närheten, och jag tänkte att jag lika gärna kunde följa med. Passa på att få i mig lite mat som sagt. Och med tanke på att latensfasen ofta kan hålla på rätt länge var det väl lika bra att sysselsätta sig med nåt trevligt.
Men - efter att vi kommit till restaurangen och jag satte mig ned, kände jag för första gången att jag inte riktigt kunde vara mig själv längre. På så vis att jag grimaserade lätt varje gång den där molande rygg-känslan kom över mig. Kände att det var lite pinsamt och onödigt att sitta och ha ont mitt bland allt folk... så jag bestämde mig för att gå hemåt istället. Till trygghet, lugn och ro.
Min sambo stannade kvar, det var väl lika bra att han fick äta trots allt, och stället låg ju som sagt bara en kort promenad från där vi bor.
...TOVA . Hon får tillgång till att gästblogga redan från imorgon , och en vecka framöver . Tova ska berätta som sin förlossning som inte var vilken förlossning som helst . Följ bloggen ni också och läs Tovas berättelse hur hennes lilla son kom till världen .
