När lilla Elliot kom till världen DEL 1

Hejsan allihopa!

Tova heter jag och tanken var då att jag skulle bidra med lite gästbloggande här hos Jennie.

Enligt vad jag förstått så handlar det litegrann om att dela med sig av intressanta händelser från livet. Och för bara några veckor sedan så hade jag aldrig kunnat tänka mig att det fanns något intressant ur mitt liv att berätta.

Men så kom min son Elliot till världen den 16 januari, och det var i alla fall för mig en av de mest omvälvande och chokartade upplevelserna jag varit med om. 

Jag kommer alltså dela med mig av berättelsen om dagen när Elliot föddes, en "förlossningsberättelse" om man så vill kalla det.

Berättar först av allt lite "bakgrundfakta", som kanske gör det lättare att sätta sig in i situationen och förstå omständigheterna. Sedan beskriver jag hur allt blev denna Dagen D, rakt upp och ned. Varning för lite känsliga detaljer, men hey, it's all natural, eller hur? ;)

Jag är alltså 21 år, boende i Stockholm med min sambo. Visste att vi väntade en pojke och det kändes både fantastiskt och en smula overkligt.
Jag hade haft en normal graviditet. Nästan oförskämt normal, och led aldrig av några speciella krämpor.

Lite just därför så trodde jag på nåt sätt allt skulle "straffa sig i slutet" istället, att förlossningen skulle bli en riktig pain in the ass.
Man har ju mer eller mindre hela sitt liv varit en smula rädd inför det oerhört smärtsamma och hemska som det tydligen innebar att föda barn.
Därför ställde jag in mig på något riktigt jäkla jobbigt, och människor runt omkring mig verkade också göra sitt bästa för att "skrämma upp" mig och förbereda mig inför "det värsta och ondaste man kan vara med om".

Samtidigt var jag nu på slutet väldigt otålig och förväntansfull inför det som komma skulle (som alla höggravida antagligen är). I takt med att jag hade läst på en massa om förlossningen: olika ställningar, eventuella komplikationer, de olika "faserna" i förloppet, smärlindring osv, så kände jag mig ganska trygg och förberedd. Såg förlossningsprogram på TV och läste om hur det gått till för andra människor, och tyckte det skulle bli spännande och nästan lite skoj att se hur allt blev för just MIG. Skulle det starta med vattenavgång eller värkar, hur lång tid skulle det ta, hur skulle det kännas att ta lustgas... Och hur var det egentligen, det där underbara ögonblicket när bebisen är UTE och läggs på ens bröst för första gången... Sådana tankar fick mig att rysa av längtan.

Mina tankar kretsade enbart krings sådana här saker de sista dagarna. Jag gick mer eller mindre runt och letade tecken hela tiden, nånting som skulle skvallra om att det var på gång.
Den beräknade födelse-dagen kom och gick. Jag mådde fortfarande jättebra, gick på gravidjympa, promenerade, träffade vänner och var mitt vanliga jag. Började nästan störa mig på att jag inte "kände" något. Var var alla dessa berömda förvärkar, sammandragningar och "känslan" av att förlossningen snart skulle starta?

Tills slut var jag nästan en smula deprimerad, tänkte "min kropp fattar inte att bebisen ska komma ut nu". Började ställa in mig på att gå över tiden två veckor och bli igångsatt.
Fredagen den 15:e januari gick jag på det sista barnmorske-besöket. Allt såg bra ut som vanligt, och jag fick en ny tid veckan efter för samtal om eventuell igångsättning.

Lördagen den 16:e januari började som alla andra dagar. En lugn helgmorgon. Jag hade sovit gott. och konstaterade för mig själv att det knappast lär bli nån bebis idag heller.

Jag och min sambo gav oss iväg på långpromenad mot stan runt 14-tiden. Och det var då jag började känna av ett diffus, annorlunda sorts känsla i kroppen. Lite molande utmed ryggen och sidan, men det var knappt obehagligt och gjorde absolut inte ont. Kändes snarare som lite träningsvärk eller som om man suttit konstigt.

Det blev eftermiddag, vi kollade runt i lite inredningsbutiker. Jag försökte hela tiden analysera den där känslan i kroppen. Jämförde med allt jag läst och hört... kunde detta ÄNTLIGEN vara något, ett tecken på att förlossingen närmade sig?
Samtidigt försökte jag inte hetsa upp mig själv i onödan. Mindes alla som sagt att man MÄRKER när värkarna väl sätter igång, att det inte ska vara något att tveka om. Utan tydligen en väldigt intensiv känsla som gör att man inte kan fokusera på något annat.

Vi gick hemåt, jag berättade förstås för min sambo om detta otydliga "obehag" som återkom då och då, och han blev förstås en smula orolig. (Stackarn, för honom måste det ju vara ÄNNU jobbigare att inte veta när det kan vara dags...)
Men jag lugnade honom och sa att jag ju fortfarande kände mig ungefär som vanligt. Och det var ju inte direkt den första gången under graviditeten man känt sig "lite konstig", många gånger hade jag haft ordentligt mer magknip än så här. Så det var nog helt enkelt bäst att avvakta och se.

Väl hemma umgicks vi ett tag med kompisar som kommit över. Jag började märka att den här känslan faktiskt återkom då och då med pauser emellan, och jag började på skoj att klocka värkar via en internetsajt. Haha, det var ju det här jag hade sett fram emot hela graviditeten - men nu tvingades jag ju tyvärr besviket konstatera att mina "värkar" varken var regelbundna eller höll på särskilt länge.

MEN det var trots allt en återkommande känsla, och jag blev alltmer uppspelt och ivrig. Sprallade runt i lägenheten, skämtade om att vi kanske har bebisen hos oss redan imorgon... packade ned lite småsaker i BB-väskan. Hela känslan var lite som resfeber.
Eftersom jag fått lära mig att man gärna kunde ringa till BB i ett tidigt stadium och rådfråga, om inte annat för att "förvarna" om att saker var på gång, så ringde jag till Danderyd. Precis som man kunde vänta sig rådde de mig att avvakta. Kvinnan i luren lät riktigt förstående och trevlig, sa att jag skulle passa på att äta och vila, och återkomma när värkarna var regelbundna och krävde all min uppmärksamhet.

Efter detta kändes det skönt att åtminstone ha fått ett klart och tydligt besked, slippa undra och analysera över allt själv, samtidigt som jag liksom fick bekräftat att något snart kunde vara på gång.
Min pojkvän och kompisarna bestämde sig för att äta lördagsmiddag på en restaurang alldeles i närheten, och jag tänkte att jag lika gärna kunde följa med. Passa på att få i mig lite mat som sagt. Och med tanke på att latensfasen ofta kan hålla på rätt länge var det väl lika bra att sysselsätta sig med nåt trevligt.

Men - efter att vi kommit till restaurangen och jag satte mig ned, kände jag för första gången att jag inte riktigt kunde vara mig själv längre. På så vis att jag grimaserade lätt varje gång den där molande rygg-känslan kom över mig. Kände att det var lite pinsamt och onödigt att sitta och ha ont mitt bland allt folk... så jag bestämde mig för att gå hemåt istället. Till trygghet, lugn och ro.
Min sambo stannade kvar, det var väl lika bra att han fick äta trots allt, och stället låg ju som sagt bara en kort promenad från där vi bor.

Fortsättning kommer imorgon ..