måndag 22 mars 2010

Våra grannar styr vårt liv , (FL)

Vi har ett problem med våra grannar.
Vi flyttade hit för typ 1 år sen.3 dagar efter vi flyttade in så kom våra grannar(En tjtj och en kille som är jämnåriga med mig och min sambo)
De ringde på och pressenterade sig.Kom in och fika och så dom man gör.
Redan här tyckte vi att dom verkade lite skumma eftersom de stannade iflera timmar TROTS att vi redan hade gäster.
Men tänkte att det kunde vara kul att ha något annat par att umgås med.

Problemet är bara att de nu tycker att vi ska umgås varje dag.
Dom ringer varje dag och föreslår att vi ska "umgås" och dom förväntar sig att vi åtminstone måste höras av varje dag.

Om vi varit iväg så ringer tjejen.Låt oss kalla henne stina.
Då ringer hon för att se vart vi varit eftersom hon ringt oss och vi inte svarat.
Och vi inte berättat att vi ska bort.
Hon ringer ca 2-3 ggr om dagen för att umgås med oss.Oftast vill hon prata med mig eftersom hon vet att jag inte kan säga nej.

Detta har gått så långt att vi får dra ner våra persienner och låtsas att vi inte är hemmaFör de kan inte ta ett nej.
När de ringer på och vi inte vill umgås så stänger vi av tvn och allt som är på och sitter knäpptysta för att de ska tro att vi inte är hemma.
1 minut senare så ringer dom på telefonen ca 20 signaler.Efter det så ringer dom på mobilen.Ibland ringer dom både hem och mobil samtidigt

Dom kan även komma sent på kvällen,.typ vid halv elva och hänger då på ringklockan i flera sekunder. Vi har en son på snart ett år som brukar sova så dags.Men det tar dom ingen hänsyn till.

Dom styr verkligen vårt liv.Har vi inte umgåtts på 2 dagar så ger dom oss dåligt samvete över det.
Så vi får planera vår vardag efter dom.
Tex "att om vi umgås med dom idag så slipper vi kanske i morgon,Men då måste vi träffa dom på onsdag igen och då missar vi efterlyst.Så om jag offrar mitt favoprogram på tidgag så kan vi umgås med dom måndag och tisdag så kanske vi slipper dem på onsdag"

SÅ ser vårt liv ut.Vi letar efter annat boende.men har inte hittat något.Och vi trivs för övrigt bra i området och lägenheten.

Hur säger man ifrån utan att va otrevlig?Denna tjej"Stina" har mer koll på mig än vad min sambo har. Om  jag är iväg och han inte vet vart så "efterlyser hon mig"
Genom att bombadera med sms och telefonsamtal.
Och säger typ att "ville bara veta vart du var för när vi pratade igår så sa du inte att duskulle iväg,"
Hon tycker alltså att jag måste berätta varje gång jag åker hemifrån.

Hon tycker dessutom att hon är bättre på att ta hand om vårt barn än vad min sambo är.När jag låg på sjukhus så sprang hon här hela dagen och undra om han behövde hjälp med att byta blöja,mata barnet mm.(dom har inga egna barn)
Hon tycker att min sambo är barnvakt till vårt barn när inte jag är med.Och frågar om han behöver hjälp att ta på sonen.Min sambo tar såklart väldigt illa upp av detta.

Frågar hon mig vart sonen är om vi möts ute och jag säger att hon är hemma med sin pappa så svarar hon"
Åh vad skönt för dig med lite barnvakt"

Som ni förstår är detta väldigt påfrestande.Jag känner mig så låst.Vill vi ha familjekväll så måste vi alltid hitta på lögner typ som att vi är sjuka eller inte inte hemma . Vi bjuder även bort oss till andra vänner för att slippa vara hemma och tvingas umgås med dom.
Sen får vi flytta våra skor ifrån ytterdörren.ftersom de alltid kollar i brevinkastet om vi inte öppnar dörren!

Jag är så trött på det här.

Hur ber man dom om mer utrymme utan att vara dum?
Kan ju även tillägga att dessa människor är de konstiga vi träffat.Dom har helt egen verklighetsuppfattning och är socialt handikappade. Vi har långa diskutioner om dom när vi träffat dom eftersom vi inte förstår vad de pratar om,vad de menar eller hur de tänker.

Snart ber jag dem dra åt helvete,men vill inte vara elak eftersom dom inte har några andra.Ingen famile eller något.

Oj vilket långt inlägg.men behöver verkligen råd!

Vad ska vi göra!!?

söndag 14 mars 2010

Från en prematurmammas hjärta

Den 25/6-07 förändrades våra liv för alltid.
I v.24+3 hände det otänkbara.
I alla böcker så står det att man går till v.40 får ett friskt och välskapt barn och en själv var så naiv som trodde att även jag skulle ingå i den statistiken. 0,3% föds i den veckan som våran prins gjorde!

Den 25 juni -07 åkte vi in till förlossningen då jag helt plötsligt började blöda rejält och fick kraftiga värkar. Läkarnas ögon när vi kom in sa allt, detta skulle inte bli den dröm som vi hade fantiserat om. Vattnet gick, medicinerna fungerade inte, jag blödde mer och mer tills jag började tappa medvetandet och då blev det katastrof snitt. Det första som kom in i mitt medvetande när jag vaknade efter narkos var att min mage var tom. Inget litet hjärta inuti mig, inga sparkar. Paniken kom och fullkomligt förlamade mig.
Får berättat att vi har blivit föräldrar till en liten pojke på 845 gr, 32,5 cm och ett hattmått på 23.5 cm och född med LKG (läpp käk gomspalt). Dom vet fortfarande inte helt säkert varför det blev som det blev men det fanns misstankar om en släppande moderkaka.

Dagen efter flyger vår prins till Uppsala för bättre vård.
Respirator, sladdar, slangar, plingande apparater och doften av handdesinfektion blir en naturlig del av vår vardag. På vår avdelning går livet och döden hand i hand och sjukhuset blir vårt hem.
Ditt namn blir bestämt. Du är en Neo. Namnet var menat just för dig mitt hjärta. Vi får ha dig på våra bröst för första gången, magiskt! Jag pumpar och fortsätter med detta i 9-10 månader.

Prinsens första operation äger rum i början på juli.
En ductus operation för att sluta ett kärl som leder bort blodet från lungor och gör det svårt att andas som på sikt kan leda till hjärtsvikt. Du klarar av operationen jättebra. Då var du nere på 650 gr. Lite drygt ett halvt mjölkpaket. Vi får berättat för oss att du har fått en stor hjärnblödning grad 4 av 4. Vår liv raserar och själen lämnade jordelivet för en stund enda sättet jag kan förklara på. Jag har aldrig någonsin gråtit så mycket i hela mitt liv. Efter den stunden så visste jag att tårar aldrig kan ta slut. Det som var ovisst blir ännu mer ovisst. Vi vet inte om du kommer att orka kämpa. En händelse när respirator tuben hade åkt upp och du inte kunde andas då trodde jag att vi skulle få åka hem utan dig. Den situationen fick mig att sluta existera. Den känslan går inte att sätta ord på. Den känslan över att kanske förlora sitt barn borde inte få finnas till.


Efter 2 veckor åker vi tillbaka till Karlstad eftersom du är ganska stabil. Här blir kampen stor att bli kvitt respiratorn och efter 2 månader tar du egna andetag med hjälp av CPAP. I mellan detta så får du en infektion i lungorna och blodpropp i benet som gör det svårt för dig. I oktober kommer din andra operation i Göteborg. Ett rör (shunt) ska opereras in i hjärnan för att dränera bort vätska och akut blir det. Allt går bra.

Efter några dagar åker vi till Karlstad igen och kort där efter vår vi åka hem på permision. Det känns overkligt. Detta som vi drömt om i 4½ månad har kommit för att stanna. Du behöver syrgas några månader i hemmet. I april 08 blir din tredje operation av. Sluta din läpp spalt och att få en knapp på magen eftersom du inte kan äta själv. Allt går bra och du återhämtar dig fort. Finns inte text nog att skriva allt så jag har förkortat.

Vi har en vanlig men ändå ovanlig vardag som består mycket av stretching, gå och stå träning, sondning, matträning, teckenträning, lappträning för skelningen, inhalationer för din hemska astma som gör en del nätter långa av hosta, läkarbesök, undersökningar, hjälpmedel och fördomar som vi starkt försöker sätta stopp för och obeskrivliga mängder av kärlek.

Vänstersidig hemiplegi som är en cp skada (cerebral pares) är den diagnos som han är mest drabbad av som gör att han måste kämpa mer ändra för att klara av enkla grejer. Framstegen staplas upp på led och varendaste ett är enormt för sånt som är självklart för andra är inte det för Neo. Lycka och välmående är det som står i första rum och känslan av att veta att du äger dessa egenskaper gör mig till världens lyckligaste.


Den 26 juni i år så är det 3 år sedan våran resa började. Dan kämpade sig kvar hos oss och vann den tuffaste kamp en människa kan göra, livet! Du har lärt mig saker här som jag aldrig kunnat göra utan dig. Du får mig att inse vad som verkligen betyder något här i livet. Du är ett mirakel och äger en styrka som inte är av denna värld. Du kommer aldrig förstå hur mycket mamma och pappa älskar dig!


Vi har gjort en liten video om Neos start ut i livet.
Minsta vi kan göra för att visa vilken kämpe du är!



måndag 1 mars 2010

Skaffa ännu ett barn bär det första bor i familjehem ? ( FamiljeLiv)

Jag har en son på 2 år, född dec -07. För ett år sedan flyttade han till ett familjehem pga att jag mådde dåligt och inte klarade av att ta hand om honom just nu. Min depression blev sämre och sämre. Låg inne på psyk under kort tid och efter jag kom ut gick jag med på att skriva av mig vårdnaden (vilket jag nu inser är ett stort misstag). Ångrade så att jag gjorde det och jag kämpar för att få tillbaka vårdnaden.

Träffar min son en gång i månaden endast en timma i familjehemmet för det har hans far bestämt.


Jag har nu precis flyttat ihop med min nuvarande pojkvän och trivs hur bra som helst med han och känner att jag älskar han. Jag har under en tid velat ha ett till barn. Och min sambo säger att han inte skulle ha något emot att få barn.

Jag har nu p-stav och ska ta ut den nästa vecka då jag har så kraftiga humörsvägningar av den.


Jag längtar så efter att få en liten igen, men är orolig hur alla ska reagera på att jag får ett till barn till.